Enahanda, som är samhället där boken utspelar sig, går ut på att alla ska vara lika och att allt ska vara rättvist. Forskare till och med manipulerar gener för att folket ska se likadana ut. Invånarna i Enahanda lever för samhället och alla har ett syfte från att de föds.Jonas är en tolvårig kille som just ska få veta sitt uppdrag, sitt jobb när boken börjar.
Han blir vald till minnesbevarare. Det är mycket speciellt eftersom det bara finns en minnesbevarare. Ingen i Enahanda vet egentligen vad minnesbevararen gör, bara att det den gör är mycket viktigt. Jonas blev vald för att han uppenbarligen var modig, klok och hade förmågan att se bortom. Så småningom förstår man att det är förmågan att kunna skymta färger och därefter se dem hela tiden.

Av den förre minnesbevararen, som kallas givaren, får Jonas minnen från den gamla tiden. Den gamla tiden är det som vi lever i nu, i alla fall våran värld. Denna tid ses av Enahanda som en hemsk tid där allt var kaos och oordning. Minnena är både goda och smärtsamma. Värme, kyla, väderlek, svält, krig, kärlek, musik och sist men nästan märkligast; färgerna får Jonas ta del av för första gången. Allt det där har tagits bort för att, enligt samhället, göra tillvaron i stora drag bättre för alla. Att ta emot ett minne av ett brutet ben innebär att Jonas måste gå igenom den smärtan själv när han tar emot minnet. Det är därför det krävs mod för att vara minnesbevarare. Minnena skall Jonas bevara i hela sitt liv och inte dela med någon. Det ska bli hans arbete. När Jonas får kontakt med sina riktiga känslor visar det sig att han inte är lämpad för yrket eftersom han lämnar Enahanda. Jag skulle ha gjort likadant.

Det första som slår mig är hur man kväver känslor, de livsviktiga som kärlek och den sexuella drivkraften. Jag finner det mycket besynnerligt att man går emot naturens lagar…
Redan när jag inser det är det klart för mig att samhället är helt sjukt och totalt omöjligt att leva i, för en människa utan psykiska störningar. Då står det också klart att det är en fiktiv värld som aldrig kan bli sann.

Precis i början kan man få intrycket av att det är ett idylliskt samhälle där våld, fattigdom, fördomar och orättvisa inte finns. Sen blir människorna som robotar för mig. De har absolut inga visioner om livet utan accepterar bara tillvaron som den är och gör bara allt som de har fått i uppgift att göra. Det är inte bara onaturligt utan också förnedrande för människosläktet. Vi ska hedra mångfald och olikheter. Jag skulle bli extremt uttråkad i Enahanda, främst för att människorna är så karaktärslösa. De kan inte vara något annat med tanke på den lilla kunskap de har jämfört med en “normal” människa. Boken driver allting för långt; det blir för overkligt och överdrivet. En sådant här kontrollsamhälle går inte att skapa, vi människor är för upproriska. Folket har ingen aning om vad de missar. De lever i sin verklighet där de tror att de lever det ultimata lyckliga livet och det är enda som betyder något.

Familjeenheten sätts ihop i grupper av fyra personer; ett par med en son och en dotter. Det är en regel som tydligt visar bristen på frihet att välja.

Jag är en sån som alltid börjar tänka på praktiska frågor om hur samhället fungerar. Vissa saker har jag funderat över för att det inte framgår så tydligt i boken. Det handlar om det vanliga livet. Vad lär sig barnen i skolan? Vad är de för arbeten de vuxna har? Blir födelsemödrarna provrörsbefruktade? Om de inte har de så har de ju en kunskap de måste hålla hemlig för resten av befolkningen.
All historia från våran värld och djuren kan eleverna inte lära sig. Inte heller lärde de sig geografi och astronomi och dylikt. Alla invånare hade ett arbete, de tog upp födelsemödrar, sjukvårdare, olika lärare, äldrevårdare, domare, äldrekommittén som bestämmer, matutdelare och grovarbetare. Vad mer kan det finnas? För mig verkar det finnas för lite jobb för så många människor. Det är också många vanliga arbeten i våran värld som inte finns där. Uppenbarligen växer inte samhället så några byggarbetare kan det inte finnas. Konstigt att en pojke skulle bli arkitekt då!

Eftersom boken ska utspela sig i en framtid så borde födelsemödrarna bli provrörsbefruktade. Om de vet hur det egentligen ska gå till så kan de ju inte berätta det för resten av folket.

Vid varje middag skall familjemedlemmarna berätta om sina känslor för de andra. I boken beskrivs det hur Lily (Jonas syster) är upprörd för barn som bryter mot regler på lekplatsen och hur mamman är orolig över ett fall på jobbet. De verkar inte hänga fast vid känslorna för länge, så de kan inte vara särskilt allvarligt. De djupa känslorna finns som sagt inte.
Det som gör en människa är förmågan att kunna älska. Folket i boken skrämmer mig i deras känslolöshet.

Ordet befrielse har en vacker innebörd, både i våran värld och i Jonas värld.
Alla människor i Enahanda tror att det är något underbart när de tar farväl av de gamla på befrielseceremonin. Efteråt tycks personen glömmas bort helt och hållet och en ny bebis får den avlidnes namn. Ja, den avlidnes, för att befrielse är ingenting annat än en avrättning. Inga verkar dö av ålderdom. Det är just när Jonas får veta den riktiga innebörden med befrielse som han tar beslutet att lämna Enahanda. Tanken med ordet befrielse är ganska klok. Att lämna jorden är en befrielse från den begränsade kroppen.

Jonas har sina två vänner Fiona och Asher som han brukar leka med i skolan och på den lilla fritiden de har. De verkar som de är ute och cyklar i samhället och spelar boll och dylikt. De är som barn, de har inga djupare relationer utan pratar nog bara om sånt som är aktuellt just nu.
Jag har också tänkt på hur det är med fysisk kontakt i samhället. Spontana kramar och sånt verkar ju inte finnas. Beröring är livsviktigt och jag från våran värld skulle inte klara mig utan det.

I alla familjers hus finns det ett uppslagsverk och en tjock regelbok. Man får inte visa sig lite stolt över sig själv. Det är att skryta. Att använda ett korrekt språk är en regel. Straffet för barn vid användande av fel ord innebär aga. Man får inte lämna huset på natten och ja, nästan allt finns det regler för. De tar inte upp straff för förbrytare men de nämner att man kan bli utsparkad ur samhället.

För att sammanfatta det hela, finns det både bra och dåliga sidor som tas upp i Den utvalde. Det beror alltid på vad man jämför med. För mig är Enahanda en besynnerlig plats där ingenting någonsin förändras i en känslolös omgivning. För invånarna är det ett tryggt och fridfullt samhälle som ger dem allt de behöver.